Nu blommar den äkta flädern. Den ätliga alltså, Sambucus nigra, som ger den omtyckta saften. Den klarar sig bra i z 5 numera, sedan klimatet blivit varmare. Saften är supergod, men faktiskt har vi gjort så mycket att jag nästan blivit trött på den. Det är enkelt att skilja den äkta mot den vilda, giftiga. Den äkta flädern har vita stora blomflockar som är helt platta på översidan. Och doftar såå gott! Nu i juli är blomningstiden för dessa trakter.
Den vilda druvflädern, Sambucus racemosa, hittar jag nere vid havet. Den blommar tidigt, här i maj-juni, med gula toppiga blommor. Så det är inga problem att hitta rätt fläder. Bären på den vilda kan locka till att smaka, man kan få ont i magen, men de torde knappast vara så goda, så att det slinker ner många. Enligt Giftinformationscentralen är det ovanligt med förgiftningsfall hos barn.
Men man kan också ha fläder som en prydnadsbuske. Då gillar jag flikbladig druvfläder, ´Plumosa aurea´tror jag att min sort heter. Den har fina gulgröna blad, syns längst upp i bild. Det finns flera gulbladiga sorter. Busken är härdig, zon 5-6, men brukar torka i topparna. Jag brukar inte klippa topparna utan snart har busken vuxit ikapp. Den vill inte stå torrt och hellre i halvskugga. Jag vattnar aldrig min buske så mot sensommaren kan den bli lite ful i bladen. HÄR kan du läsa mer om den. Den rikblommiga rosen t v ska jag presentera men det blir på Instagram. Följ mig där också: @gladigront.
