Förra veckan blev det begravningskransar av olika slag. Lägg märke till hästskorna som Cecilia Centerstad har i sin krans. Genom att anknyta till den dödes intresse (här skulle det kunna ha varit en travtränare eller hovslagare kanske) blir begravningen mer personlig. I en så svår stund som när man tar avsked kan såväl blommor, tal och musik betyda mycket och ge tröst. Det kan trots allt bli ett fint minne att bära med sig.
Tulpanerna ger en härlig vårkänsla, men det är svårare än man kan tro att använda dem. De lever liksom sitt eget liv och böjer sig som de vill. Och det är mot ljuset! Till dagen efter kan de ha vänt sig åt ett annat håll än jag tänkt! Anette satte på sin krans en fin stjärna av blad från en taklök, som hon fäste med nålar.
I Ellinors krans är det veteax som fint sammansmälter med färgskalan.
Oftast kläs stommen med cypress, men den här gången provade vi på att nåla fast blad i stället. Det tog sin tid, men ger ett flottare intryck, och det finns möjlighet till olika mönster. Här har jag satt de ljusa salalbladen på sidorna och ett band av blanka prunusblad mitt på.
