När jag skrev om den invasiva bitterskråpen fick jag faktiskt napp! Sara kom och grävde upp allt hon ville ha, men fler fina ogräs finns det här.
Äppelmynta
Äppelmyntan har också växt över sina bräddar. Den doftade så härligt idag efter regnet, när jag stod strax ovanför och satte busksticklingar. Snart slår den ut med sina bleklila blomklasar som är fina och hållbara i bukett.
Vitmalörten
Vitmalörten, Artemisia ludoviciana, är lika fin och besvärlig. Jag funderar faktiskt på att släppa den fri där den står, men då måste jag hitta en annan plats för liljorna och den söta vita dubbla blåklockan.
En del ogräs är värre än andra. Till de värre hör bitterskråpen, Petasites japonicus. Väldigt vacker som trädgårdsväxt, men så ogräsartad att den kväver allt i sin väg. Efter vårens ljusgröna hyacintliknande blommor kommer jättebladen, meterstora, på höga rabarberliknande stjälkar. En besökare i trädgården berättade att när hon bilat hit från Göteborg, såg hon bitterskråp växa längs E4:an ca en mil långt. DÄR blir den svår att utrota. Tidningen Ångermanland kom i förrgår för att fota och skriva lite om trädgården, så jag kröp in i bitterskråpdjungeln för bildtagning. Blir spännande att se bilderna.
Bitterskråp, Petasites japonicus
Bitterskråpen ger ett frodigt djungelliknande intryck, men måste först sättas i en hink utan botten som grävs ner i rabatten. Det gjorde inte jag fast jag säger åt andra att göra så, så nu har jag ett drygt arbete framför mig. Bladen och de tjocka rötterna kommer att fylla ett par sopsäckar, som måste skickas med sopbilen. Den som vill kan få en planta, men på egen risk. Bara att komma in och hämta!
Parasollblad
Under bitterskråpen väntar andra vackra bladväxter på att få synas; parasollbladets, Astilboides tabularis, ädla paraplyer vill lyfta mot ljuset och den giftiga svart nysrot, Veratrum nigrum, vill visa upp sina veckade blad, lika perfekta som en plisserad kjol.
Veratrum nigrum svart nysrot
Flikrabarbern vill få mer plats att breda ut sig och bredvid ska jag sätta en guldazalea. FRÅGAN är bara- var ska bitterskråpen få hålla hus, för jag älskar ju faktiskt det ogräset!
Bitterskråp med flikrabarberns höga blomställningar i bakgrunden
Visst är den gullig min vita fyllda blå storklocka, Campanula persicifolia! Nähä – där skrev jag inte alls fel! Den hör till blåklockesläktet och är syskon med den blå storklockan.
Jag minns att hemma på torpet i Näsänget växte den blå längs en lägdkant. Varje år förundrades jag över de stora klockorna. Det konstiga namnet på min vita fyllda, gissar jag beror på att det från början bara fanns den blå varianten och sedan har korsningar gett upphov både till dubbla blommor och andra färger. Fler konstiga namn finns, t ex Echinacea, röd solhatt, eller som den nu heter, röd rudbeckia. Den finns numera som vit, orange, rosa/grön m fl färger.
Den vita enkla har jag haft i många år och det märks att i tung, näringsrik jord trivs dessa Campanulor som bäst. En sympatisk egenskap tycker jag som har mest lerjord i trädgårn. Åtminstone överallt där vi inte orkat ta bort den.
Precis som med ettåriga blommor förlängs blomningen om jag tar bort alla vissna blommor eftersom.