En gammal brudorkide slokar och ser ledsen ut. Uppe på en av blomstänglarna växer en keiki, alltså en liten orkidéunge. Den bildas som en nödåtgärd när “mamman” inte mår bra. Naturen tänker ofta så, tar sina sista krafter för att få en avkomma innan man dör. Tänk bara på gamla äppelträd, vad mycket de blommar för att få frukt, som ger frön, som ger nya plantor när den gamla gett upp. Men den här orkidén ska vi i alla fall rädda i tid, istället för att kasta bort och köpa nytt.

Den lilla keikin klarade sig så länge stjälken den sitter på, var grön. Nu har stjälken torkat in och ungen hade börjat torka ut. Jag klippte bort den från stjälken (som en navelsträng) och tog fram en påse vitmossa från frysen. Jag plockar alltid på hösten och sparar över vintern. Nu går det förstås att plocka ute i skogen om man vill. Eller köpa dyrt på blomsteraffären. Tänk på att riktig vitmossa är brungrön, sånt vi har i adventsljusstaken är inte vitmossa, fast den är vit. Nu är kekin planterad i den upptinade mossan som håller fukten bra och gör att rötterna inte ruttnar. Jag tror att vitmossan är lite desinficerande. När plantan vuxit på sig får den vanlig orkidéjord.

Moderplantan har fått ny orkidéjord och en liten klutt mossa längst inne vid stjälkarna. Den jord orkidén stod i hade förmultnat och då blir det för blött om fötterna. Lagom är vad som gäller. Alla rötter som ruttnat klippte jag bort. Bägge krukorna får stå en bit ifrån fönstret tills de rotat sig. En plastpåse över ungen behåller fukten och jag behöver inte vattna på ett bra tag. Moderplantan får som vanliga orkidéer vatten ca en gång per vecka, eller kanske lite mindre tills den börjat växa igen. Enklast är att känna tyngden på krukan, när den känns lätt är det dags att vattna.

I slutet av sommaren räknar jag med blomning.