I vanliga fall är jag inte så förtjust i gula blommor, men på våren blir man så glad av den färgen. På hösten passar gult också in tillsammans med alla härliga höstfärger i orange och rött. I utloppet från min damm slängde jag tillfälligt en växt jag köpt – den skulle vara en vattenväxt – men jag upptäckte att jag fått med mig hem en vanlig kabbleka, sådana som växte i dikena längs skolvägen där hemma i Näsänget. Ett ogräs, tänkte jag, men kabblekan står kvar och lyser ikapp med solen. Frodig blir den av allt löv och skräp som ligger på botten och förmultnar och på kvällen glöder den gula färgen. Den får nog vara kvar som ett minne från skolvägen.
Limegult som jättedaggkåpan, Alchemilla mollis, blir supersnyggt tillsammans med några blåa iris. Blått och gult ligger nästan mittemot varandra i färgcirkeln, därför blir det en kontrast som livar upp. Men tänk på att den ena färgen ska råda annars blir det oroligt i rabatten. En rabatt i bara olika gula nyanser kan var fint, men kan bli lite för harmoniskt och enformigt. Det finns ju så många färger och naturen själv blandar ju friskt!
Jättedaggkåpa som blev vald till årets perenn för en del år sedan, borde finnas i varje trädgård. Den kan stå både torrt och blött, soligt och skuggigt och har fina blad när den blommat över. Fina, hållbara snittblommor ger den också.
Det är lätt att rynka på näsan åt en sådan anspråklös blomma bara för att den är lättskött, men det förtar egentligen inte tjusningen. För den som vill ha en större utmaning är det ändå bra med en stomme av tåliga växter, gärna i stora sjok som binder samman, och där är jättedaggkåpans blommor perfekta. Jag tänker sätta en lång rad, för att mjuka upp en stel, rak rabattkant som inte går att ändra. I min trädgård passar de mjuka, organiska linjerna bäst. För en naturlik trädgård kan man tänka på att djurens stigar aldrig är raka och att romarna byggde långa, raka vägar, en symbol för makt.
