En del ogräs är värre än andra. Till de värre hör bitterskråpen, Petasites japonicus. Väldigt vacker som trädgårdsväxt, men så ogräsartad att den kväver allt i sin väg. Efter vårens ljusgröna hyacintliknande blommor kommer jättebladen, meterstora, på höga rabarberliknande stjälkar. En besökare i trädgården berättade att när hon bilat hit från Göteborg, såg hon bitterskråp växa längs E4:an ca en mil långt. DÄR blir den svår att utrota. Tidningen Ångermanland kom i förrgår för att fota och skriva lite om trädgården, så jag kröp in i bitterskråpdjungeln för bildtagning. Blir spännande att se bilderna.

Bitterskråpen ger ett frodigt djungelliknande intryck, men måste först sättas i en hink utan botten som grävs ner i rabatten. Det gjorde inte jag fast jag säger åt andra att göra så, så nu har jag ett drygt arbete framför mig. Bladen och de tjocka rötterna kommer att fylla ett par sopsäckar, som måste skickas med sopbilen. Den som vill kan få en planta, men på egen risk. Bara att komma in och hämta!

Under bitterskråpen väntar andra vackra bladväxter på att få synas; parasollbladets, Astilboides tabularis, ädla paraplyer vill lyfta mot ljuset och den giftiga svart nysrot, Veratrum nigrum, vill visa upp sina veckade blad, lika perfekta som en plisserad kjol.

Flikrabarbern vill få mer plats att breda ut sig och bredvid ska jag sätta en guldazalea. FRÅGAN är bara- var ska bitterskråpen få hålla hus, för jag älskar ju faktiskt det ogräset!