Nu längtar jag efter vårbuketter. Jag gissar att jag är i gott sällskap. I veckan ska jag köpa tulpaner och mixa med mina överblivna hyacinter som inte kom till användning över julen.
Hyacinterna har stått svalt och torrt i källaren för att inte ränna iväg, men till bukett vill jag att de ska bli långa, så nu står de i ljummet vatten ovanför källarelementet.
Igår när vi skulle få gäster skyndade jag mig att få bort lite mer av det julröda. Till min snabba bordsdukning återanvände jag de vita hyacinterna som jag tidigare planterat i drinkglasen. De har stått svalt i källaren, annars hade de varit utblommade. HÄR kan du se dem. Nu får bordet stå så här tills Tjugondag Knut. Yngste sonen kommer snart hem på besök så vi måste lämna kvar lite julkänsla åt honom.
Jag valde dukning med glas, vitt skimrande tyg, silvrigt gräs, bruna kottar, lärkkvistar och långa kanelstänger som matchar bordet. Vita äpplen och silversnören. Först tänkte jag ha tyget över hela bordet men det blev inte fint då bordets färg tog över det genomskinliga vita. Så då blev det i mitten istället. För att många gäster skulle rymmas drog jag ihop tyget i ändarna med silverband och knöt in rejäla knippen med långa kanelstänger.
Här har jag tillämpat nyttiga tips från floristutbildningen: formen och linjerna är alltid viktiga. Eftersom bordsskivan är oval fick tyget också en oval form, fast mer avlång. Fast egentligen av praktiska skäl, som sagt. Kottarnas riktning och kanelstängerna förstärker formen.
En krans fick bli kronan på verket, fast den egentligen inte behövdes, men jag ville prova idén från Nordvikskolan. Jag har klätt en halmkrans med vanlig bomull, sådan som det går att dra ut en lång längd ur påsen. Köpt billigt på mataffären. Under det tredje tunna lagret bomull har jag virat två batterislingor och fäst bomullen med silvrig buljongtråd, så blev det mysig snölyktekänsla. Batterihållarna i mitten av kransen täckte jag snabbt med avklippta rosor.
Den svarta stockrosen, Alcea rosea ´Nigra´, är en av mina favoriter. Svarta blommor – i verkligheten är de mörklila eller mörk purpur – tillför dramatik och spänning i trädgården. Den svarta stockrosen känns modern, men sorten är inte alls ny. Den var omtyckt redan i det viktorianska England på 1800-talet. Ikväll startar tävlingen om frö. Läs mer under fliken “Tävling”.
Visst är de sidenskimrande blommorna underbara! Flera meter hög blir varje planta så den behöver ett stöd och den vill växa i sol. Stockrosen är tvåårig och blommar först andra året för att sedan dö, men är lätt att fröså igen. Den måste finnas i min trädgård varje år, så jag tar vara på frö och sår på nytt varje år. Enklast är att så en rad ute i trädgårdslandet under juni eller juli. Täck med lite jord och håll fuktigt tills fröna grott. Småplantorna övervintrar lätt, men täck gärna med lite granris mot den brännande vårsolen. När marken tinat gräver jag bara upp plantorna och flyttar dit jag vill ha dem. Om man tar bort alla vissnade blommor så de inte ger frö kan stockrosen komma igen i flera år.
Du kan givetvis också så fröna inomhus i en kruka under våren.
