Storbladiga perenner är så fina, även denna Petasites japonicus, bitterskråp. Det ligger något rofyllt över stora släta blad. Och den runda formen är vilsam. På floristutbildningen (ett tag sedan nu) fick vi tipset att lägga till något runt om en dekoration eller bukett kändes orolig. Många småflikiga blad, exempelvis astilbe och tuja, kan göra att det känns rörigt. I trädgården ska man inte bara tänka på blomman vid design och komposition, för bladen finns ju där hela tiden, men det gör oftast inte blommorna.

Mindre rofyllt blir det om man släpper bitterskråpen fritt, som på den här sommarstugetomten jag såg när vi var uppe i skogarna och sökte hjortron. Att rensa bort dessa kräver sin man. Rötterna blir tjocka som trädrötter och söker sig långt iväg. Jag hade bitterskråpen invid en gång med barkduk och flis ovanpå. Rötterna kröp under duken och gjorde hål i den där de stack upp. Och de kröp under grässvålen utanför rabatten och dök upp här och var.

Jag håller på att utrota bitterskråpen hos mig, men någon liten planta vill jag behålla och sätta i en nergrävd murarbalja så den håller sig på plats. Varje år tar jag bort alla blad som sticker upp och alla rötter tror jag, men de dyker ändå upp nästa år. Så får de hålla på tills jag hittat en säker plats, för visst är bladen snygga! En fin gammal jordkällare som på bilden skulle jag gärna haft vid min sommarstuga! Fast utan alla bitterskråp!