Vinterskydd för ömtåliga växter

Några rosor och så förstås mina buskpioner brukar få lite extra omsorg inför vintern. Speciellt när de är unga behövs det. Sorken behöver jag inte vara rädd för när det gäller pionerna i alla fall, för pioner lär ha besk bark. Den ena buskpionen har än så länge bara gett en blomma, men den äldre gav 12 stycken så den är jag rädd om. Och dyra är buskpionerna också! Klicka här så får du se bilder från i sommar.

Bästa vinterskyddet av buskpion

Jag tycker att bästa och enklaste sättet är att hälla på en hög med grov sand och sedan granris på det. Många kupar upp jord, men då är det viktigt att växterna tappat bladen och gått i vila, och att det varit rejäla frostnätter. Om det är för varmt kan det du tänkt skydda ruttna istället, men i sand är det luftigare och då är det ingen fara.

Städa mindre – kör naturmetoden!

Igår låg löven gula och granna på marken, men innan kvällen var de täckta av den första snön. En del jagar runt och städar bort varje löv. Det är faktiskt bättre att låta dem ligga kvar. För att hindra att de blåser runt kan du köra över dem med gräsklipparen, då bryts de också ner fortare när våren kommer. Så här gör man även i offentliga parker till exempel hemma i Örnsköldsvik.

Höstlöv lönn

Jag ska erkänna att jag faktiskt har en lövblåsare, men det är bara för att hålla grusgångarna rena från löv, så att det inte blir så mycket ogräs där. Om löven får ligga kvar på gräsmattor och planteringar tar markens mikroorganismer och daggmaskarna hand om det. Tar vi bort lövet blir de berövade på sin föda och marken utarmas. Klart att man med konstgödsel kan få det att växa ändå, men bäst är att låta naturen ha sin gång. För att jorden ska må bra behövs en kontinuerlig tillförsel av humusbildande material, precis som i naturen. Lövet isolerar också bra när det ligger i planteringar, speciellt viktigt för de delar av Sverige som ofta har barfrost.

Och varför jobba så mycket!? Bättre att njuta! Som jag brukar säga: vill du jobba mot naturen – då får du jobba!

Historisk firre – historiskt gott

Jag är nyss hemkommen från en fantastisk pilgrimsresa i Israel. Därav de få inläggen på sista tiden. En dag i närheten av Gennesarets sjö fick vi möjlighet att smaka den så kallade Petrusfisken som var riktigt god, den smakade ungefär som färsk abborre.

Ciklid munruvande

Vår guide var mycket kunnig inom många områden. Han gav en mycket intressant förklaring till att Petrusfisken en gång hade ett mynt i munnen. Bibeln berättar om att Jesus uppmanade lärjungen Petrus att kasta ut en krok och dra upp första fisken som nappade. I munnen hade den en slant som Petrus kunde använda för att betala tempelskatten. Märkligt kan det tyckas, men förklaringen finns i att den fisk som finns i Gennesaret, är av Ciklid-släktet. Den är en munruvare och när den släppt ut ynglen, blir den baktung. Därför dyker den till botten och tar en sten i munnen för att få balans. Och Petrus´ fisk hade väl plockat upp ett mynt istället som låg på botten. En helt naturlig förklaring, men ändå övernaturligt att Petrus fick upp just den firren!