Jag köpte en gång en tanig liten purpurapel på en utförsäljning. Här i trädgården finns flera exempel på stackars plantor som ingen velat ha – förutom mig då. Apeln växte i alla fall till sig, långsamt men den började likna ett litet träd. Då blev det sorkår och det glömdes bort att sätta gnagskydd på den. Det var den vintern jag låg i stålkorsett efter trafikolyckan och mannen fick åka ner till trädgården och sköta om. Jag räknade upp alla träd som skulle ha gnagskydd, men glömde purpurapeln. Så sorken knaprade i sig all bark. Trädet dog, men från roten kom ett skott som jag band upp och skötte om, så nu är det ett litet träd igen, som dessutom blommar precis så fantastiskt som en purpurapel ska göra. Fast nog blev det väntetid…

Denna apel är sorten ´Profusion´, som först har röda blad, sedan mörkt brungröna. På hösten blir det vinröda miniäpplen och bladen är flikiga, en riktig snygging således. Med en grön thuja, gyllenfläder och annat grönt som bakgrund i olika höjder gör den sig som bäst.

Trädet blir 3-4 meter högt och är härdigt till zon 4, men jag skulle tro att det kan klara mer, för jag har aldrig sett någon vinterskada här i zon 4-5, ja, förutom sorkskadan, förstås. Purpurapel är helt enkelt en rödbladig och rödrosablommig prydnadsapel. De allra bästa sorterna är ´Rubin´ och ´Wabiskaw´ zon 5-6,( av den senare finns någon enstaka kvar hos BillaBlom) och det går alltid att beställa mer om så önskas. Det finns också rosa- och vitblommiga prydnadsaplar, t ex den vita Salla som ger användbara rödgula äpplen. Den finns också hos BillaBlom.

Fördelen med prydnadsaplarna jämfört med det rosablommande bergkörsbäret är blomning en längre period, och dekorativa frukter på hösten. Dessutom finns det flera sorter som är mer härdiga än bergkörsbär. Och trädet blir inte lika stort som bergkörsbär.

Att så pioner måste vara något för folk med tålamod. Först tar den lång tid att  komma upp och sedan får man vänta på blomningen. Jag hälsade på en trädgårdsbekant i Övikstrakten för att se hennes ståtliga buskpion. Hon har själv sått den för 22 år sedan, vad hon minns så var det frön från en Paeonia suffriticosa. 10 år! fick hon vänta på den första blomningen.

När blommorna har en mörk fläck vid basen av varje blomblad kallas de purpurfläckig buskpion, förr  Paeonia rockii, men nu ska det rätta namnet vara Paeonia Gansu-Gruppen.  31 fantastiskt väldoftande blommor blev det i år på denna buske.

Förr trodde man att buskpioner inte klarar sig här i zon 5 men här har vi motbeviset. Kvinnan som sått denna buskpion anser sig ha zon 5, men det skiftar häromkring. Inne i Örnsköldsviks stad, till exempel är det säkert en zon bättre på grund av alla hårdgjorda ytor som håller värmen, och alla byggnader dessutom. I stadsparken lär det också finnas tre stora exemplar som är planterade på senare tid. Sommartid tillbringar jag all ledig tid i Nordingrå så jag hinner inte se allt fint i vår stad. Sedan vår nya stadsträdgårdsmästare kom har mycket spännade kommit till. Värt att ta sig en promenad.

I Nordingrå slår min ena buskpion, som står soligt, ut när som helst, och den större som står på västersidan av huset hoppas jag väntar ett tag så Långsele trädgårdsförening som kommer 4 juli får se den. Dagen efter söndag 5 juli öppnar vi för allmänheten, då blir det visning kl 13, och därefter ett antal fler söndagar under sommaren. Fler tider kommer under fliken Besöksträdgård.